Hejdå älskade Princess

Som ni säkert förstår av titeln så finns inte Princess med oss längre utan betar nu på de evigt gröna ängarna. Sorgen är stor och även om tankarna har funnits länge så blir det aldrig lätt med beslutet.

Detta var mina drömmars häst sen jag såg henne i USA och glädjen var stor när hon fick flytta hem till Stall Idet och sorgen lika stor idag. Princess fick somna in idag efter många klappar och godisar på gräsmattan med kompisarna i hagen bredvid.
Princess & Anne

 

 

 

 

 

 

För er som undrar varför detta beslut kom…
Princess har sedan i våras uppvisat mer och mer rörelsestörning bak. Då trodde vi att det kunde röra sig om fång eller korsförlamning men inget fel hittades som kunde förklara hennes gång. Men samtidigt så har hon en skada sen innan på ett bakben som vi visste skulle göra sig påmind någon gång i framtiden. Sommaren kom och rörelsen blev bättre vilket gjorde att jag släppte detta för ett tag. Hon har även, sedan hon kom till Sverige, haft problem med att hålla hullet och krävt stora mängder kraftfoder för att hålla sig +/- noll. Detta har också varit ett mysterium och ingen utredning har gett mig svar på varför hon varit så svår i hullet. Tyvärr har detta också blivit svårare att kontrollera och hon krävde mer och mer för att hålla sig i ok hull.
Nu när kylan kom så kom även rörelsestörningen tillbaka och även om hon inte märkbart var superhalt utan ”pasture sound” så blev faktorerna för många för att förbise.

I grunden så är inte Princess ett avelssto utan en ren tävlingshäst, därav är hon inte helt lycklig av att inte ha en uppgift. När hon har föl är hon nöjd och glad men om detta ska ske på bekostnad av hennes hälsa (bakbenen) och hull så blir det helt plötsligt inte ok längre.
Jag har under hösten sagt att ”jag ger en henne ett föl till och chansen att återhämta sig ordentligt”. Men när jag nu tittade på henne såg jag att hon är en spillra av den där hästen jag såg i USA för så många år sen med en utstrålning som fick alla att stanna och titta en stund. Har hon ont? Tappar hon muskler för smärta? Är det magsår som gör att hullet inte håller? Frågorna blev många…
Jag kallade därför ut en oberoende veterinär för att titta på henne för att se om det rent av var egoistiskt av mig att tänka att hon skulle bli bättre. Och när svaret så fort blev nej på frågan om hon trodde Princess skulle kunna återhämta sig kändes beslutet självklart.
Jag kan inte behålla en häst för min skull, hur mycket jag än tror på fölet hon skulle kunna få. Jag kan inte chansa då så mycket pekar på att hon har ont och inte mår bra. Om Princess hade varit glad att gå i en hage så hade hon kunnat få göra de andra sällskap, men det gör hon inte. Trots att jag ”vet”, trots att jag ”varit beredd”, trots att jag ”visste att den dagen kommer” så saknar mitt stall och mitt hjärta min underbara fux.

Älskade Princess galoppera nu fort på de gröna ängarna utan stress och smärta <3

This entry was posted in Nyheter. Bookmark the permalink.